Rättviseformedlingen

logo

Vi hjälper projekt, organisationer och medier att hitta kompetens. Varje dag samarbetar över 130 000 rättviseförmedlare i sociala medier för att konstruktivt korrigera skevheter i samhället. Vill du ha hjälp att hitta folk, maila info@rattviseformedlingen.se.

Kungliga Operan söker projektledare - sälj mot företag och partners, Stockholm

Teaterförbundet söker administrativ chef med inriktning på ekonomi och HR, Stockholm

Kungliga Operan söker projektledare - sälj mot skola och B2C, Stockholm

Fler lediga jobb
nyhet

Från snack till verkstad

Publicerad
tisdag, 3 maj 2016

I Marcus Priftis nya bok Från snack till verkstad riktar han strålkastarljuset mot de praktiskt arbetande antirasisterna. De är aktivister, privatpersoner, ideella organisationer och företag, och de gör allt från att hindra nazister att få fäste på orten till att skapa lönsamhet genom smartare normer. De drivs av olika värderingar och verkar på olika arenor, men de har en sak gemensam: de bidrar till ett Sverige med större mångfald och mindre rasism.

Vi har fått lyxen att få publicera ett utdrag ur boken (s.129-134) där han beskriver Rättviseförmedlingen och vår verksamhet. Varsågoda!

 

Ett bredare strålkastarljus

En ofta omtalad form av mångfaldsarbete handlar om representationen i strålkastarljuset: bland kändisar, experter och mediala ansikten utåt. Vilka kändisar ett land håller sig med och vilka som dubbas till auktoriteter, säger mer än vad man tror om det offentliga samtalet och de rådande värderingarna.

Strävan efter en rättvis representation i strålkastarljuset framställs ibland som en perifer kamp för ett privilegierat fåtal. Ungefär som man kan säga att kampen för fler kvinnor i bolagsstyrelser bara rör ett litet segment överklasskvinnor och därför inte bör vara en prioriterad feministisk fråga, säger man att de som gagnas av ett mångfaldsperspektiv på exempelvis regeringen bara rör det fåtal människor som kan komma på fråga som ministrar.

Men då missar man strålkastarljusets själva existensberättigande: det erbjuder förebilder. Frågan om representationen i rampljuset handlar om vem som har rätt till en förebild. Genom att se någon som ser ut som en själv göra något fint och eftersträvansvärt, får man bekräftat för sig att detta stora och fina är en möjlighet även för en själv. En Gina Dirawi eller en Samir Abu Eid blir en slags ställföreträdare för den som växt upp bland Ginor och Samirer men som inte kan identifiera sig med Kristian Luuk.

Representation är också en fråga om kompetens. Den som vill tala till hela befolkningen måste också förstå vad hela befolkningen vill höra. Vare sig man är en nyhetsredaktion som vill berätta relevanta utrikesnyheter eller ett företag som vill sälja sina produkter, behöver man ha koll på olika befolkningssegments önskningar. Då behövs en kritisk massa medarbetare som förstår de önskningarna på djupet, och som kan överrösta de patinerade ”så har vi alltid gjort”-principer som sitter i väggarna på varje arbetsplats.

Den förståelsen är en kompetens i sig, men den ställs ofta i motsats till kompetens. Hösten 2014 rasade en intern debatt om den närmast obefintliga mångfalden bland SR:s och SVT:s utrikeskorrespondenter, som i och med att den handlade om journalister raskt nådde nyhetsrapporteringen. Ett återkommande argument i debatten var att man inte skulle ”sätta bakgrund före kompetens” – man föreställde sig alltså att kompetenta journalister skulle tvingas stå tillbaka till förmån för personer vars huvudsakliga merit var deras etnicitet, och ifrågasatte grunden för ett sådant förfarande. Var det inte orättvist, kanske rentav rasistiskt?

Som den uppmärksamme noterar, bygger argumentet på två felslut. För det första att det är själva härkomsten som ses som merit, inte att man pratar språket flytande och har full koll på regionens kulturella och politiska sammanhang, och för det andra att det inte finns några kandidater som både har adekvat kompetens och den åtråvärda etniciteten. (Vilket nämnde Samir Abu Eid motbevisat ett antal gånger.) De glidningarna är i själva verket signifikativa för varenda diskussion som någonsin förts om att bredda mångfalden, oavsett om den rör handläggare på en statlig myndighet eller artister på en festival. En ”avvikande etnicitet” ställs alltid i motsättning till kompetens, och på frågan hur det kommer sig att det är så illa bevänt med mångfalden just nu är svaret följdriktigt: ”Det finns inga kvalificerade kandidater.”

För om det hade funnits hade man förstås tagit dem först.

För fem år sedan tröttnade PR-konsulten Lina Thomsgård på det argumentet och startade Rättviseförmedlingen, en plattform där människor kan efterlysa och tipsa om kompetens som annars riskerat att hamna i skymundan. Konceptet blev en omedelbar succé – idag betecknar man sig som en ”digital folkrörelse” och engagerar fler än 90 000 personer i sitt nätverk i sociala medier. Visionen är att stereotypa föreställningar om kön, ursprung och fysiska förutsättningar inte ska begränsa människors möjligheter och rättigheter att göra vad de vill och kan, och målet är en bred representation som bättre avspeglar samhällets sammansättning av individer. Seher Yilmaz är Rättviseförmedlingens ordförande och talesperson.

– Vi vill möjliggöra för röster att höras som aldrig annars hörs, och vi gör det genom att tillhandahålla namnlistor med sådan kompetens som på grund av normer och gammal vana lätt hamnar i skymundan. Konkret gör vi två saker: vi efterlyser och vi tipsar om folk, och egentligen handlar hela vår verksamhet om att gång på gång bevisa att påståendet ”Det finns inga” är fel. På fem år har vi gjort mer än 850 efterlysningar och vi har närmare 35 000 namn på våra listor. Det är väldigt mycket kompetens.

Rättviseförmedlingen arbetar på tre olika nivåer. För det första gör man efterlysningar, där man för en specifik kunds räkning riktar en fråga till sitt 90 000 personer starka nätverk om en specifik kompetens, exempelvis alkoholforskare eller grafiska designers. Efterlysningarna samlas sedan i listor som både skickas till uppdragsgivaren och läggs ut på Rättviseförmedlingens webbplats. För det andra kan andra som också behöver en alkoholforskare eller en grafisk designer till ett projekt eller ett teveinslag använda sig av den redan framtagna listan genom att själva söka på sajten. För det tredje hör man av sig proaktivt till olika sammanhang där man spontant tycker det skulle behövas en bättre representation – till exempel då medie- och reklambranschens branschtidning Resumé höll ett panelsamtal i Almedalen på temat ”Hur kommunicerar man till olika målgrupper” med en helvit, helmanlig panel.

Seher listar några principer som präglar Rättviseförmedlingens arbete och som hon tror kan förklara förmedlingens framgångar:

  • Avgränsning. ”Vi gör inte anspråk på att vara hela lösningen, utan fokuserar på det vi gör bäst. Vi debatterar inte, vi utreder inte – det enda vi gör är att efterlysa och tipsa om folk. Vi synliggör alternativ kompetens, that’s it.”
  •  Belysa existerande norm. ”Vi skriver aldrig att vi vill ha en man med utländsk bakgrund, utan vi säger att vi vill ha någon som inte är en vit kvinna med nordiskt ursprung. Den position vi pekar ut är normens, inte avvikarens.”
  •  Alltid god ton. ”Vi skuldbelägger inte och rackar inte ner på någon, utan har ett positivt och konstruktivt bemötande som gör det roligare att göra rätt. Vi är alltid möjlighetsfokuserade och hoppingivande. Vi är ett andningshål i en deprimerande offentlig diskussion.”
  •  Folkbildande approach. ”Vi undviker för svåra termer och förklarar de termer vi använder. Vi tror att alla kan förstå, och vi vill underlätta för dem att göra det.”
  •  Alltid faktabaserade. ”Vi håller oss till officiella fakta som inte kan betvivlas. Det går inte att invända mot att 70 procent av huvudpersonerna i media är män och att svenskar med utomnordisk bakgrund är underrepresenterade. För vilken dagstidning du än öppnar hittar du samma faktum.”
  •  Inte allt på en gång: ”Allt behöver inte vara perfekt. Kravet på perfektion paralyserar. Vi ställer inga orimliga krav, utan utgår från vad som är möjligt. Börjar vi bara någonstans, kan vi rätta till det som blir fel efter hand.”

Rättviseförmedlingen har fått oerhörd medieuppmärksamhet och ett folkligt genomslag som de flesta normkritiker bara kan drömma om. Med ett sådant genomslag kommer också kritiken, och Rättviseförmedlingen har vid ett antal tillfällen kritiserats för själva räknandet. Kritikerna har missförstått, möjligen medvetet, och trott att förmedlingen sett ett egenvärde i att vara kvinna eller rasifierad och låtit det överskugga själva kompetensen. Så är det förstås inte, konstaterar Seher, och så har man heller aldrig tänkt.

– Kropp och kunskap sammanfaller inte. Vissa erfarenheter skiljer sig åt mellan olika kroppar, men det är ingen skillnad på en kvinnlig alkoholforskare och en manlig. Det handlar inte om att jag ska komma in någonstans och vara invandrarkvinna och berätta om min invandrarkvinnlighet, utan jag ska bara framträda utifrån mitt ämne – precis på samma sätt som normpersonerna får göra. Den bästa representationen är den okommenterade, när en svart sportreporter pratar om sport utan att hens svarthet alls benämns. Seher är övertygad om att samhället är på väg åt rätt håll. Positionerna har flyttats fram. Normkritiken har slagit igenom, och fler och fler har blivit övertygade om varför en rättvisare representation är nödvändig. Det har också börjat synas, inte minst på medieredaktionerna.

– Den som väl hamnar i journalisternas adressbok har en tendens att bli kvar där. För några år sedan var det till exempel bara manliga statsvetare som fick kommentera opinionsundersökningar och liknande, men nu är det åtminstone två kvinnor som regelbundet har sådana uppdrag. För deras del är förändringen permanent. Sedan är det fler och fler redaktioner som fått upp ögonen för själva principen. Barnkanalen är till exempel exceptionellt bra på okommenterad representation, och även Vi Föräldrar är duktiga på att räkna. Och den respons och uppmärksamhet som vi har fått visar också att vi närmar oss ett stort genomslag. Jag är övertygad om att vi går mot ljusare tider.

Utdrag ur Marcus Priftis Från Snack till verkstad.

 

scroll-top