Vem och vad får vara viktigt?

Publicerad 03 oktober 2018

”Du borde bry dig om det som är viktigt på riktigt!” Första gången jag hörde de orden var jag nog inte mer än elva-tolv år gammal. Jag engagerade mig i elevrådet och vi pratade om frågor som handlade om alltifrån färgen på väggarna på toaletterna i skolan till maten vi fick på lunchen. Läraren som yttrade orden ville att vi skulle bry oss om pedagogiken och lärandet istället. Men vårt slutmål var aldrig ”bara en snygg färg på toa”. Slutmålet var trivsel, att fler skulle ta hand om sin miljö så att fler ville gå på toaletten under skoldagen, för att fler skulle orka tänka på vad som sades på lektionen i stället för att hålla sig en hel dag. Det ville vår lärare aldrig förstå.

När Rättviseförmedlingen släppte vår första analys av vilka som får komma till tals i medier utifrån kön och bakgrund, var det flera som tyckte att vi borde ha tittat på klass och geografi i stället. Men vårt mål med vår analys var aldrig att påstå att inget annat än kön och bakgrund är viktigt. Slutmålet är att medier behöver arbeta aktivt för att spegla alla berättelser som finns i Sverige, oavsett om det handlar om berättelser om klass, kön eller geografi. Att medierna inte ska vara ensidiga.

När vi tjatar om helmanliga paneler och någon ropar ”men rätten till heltid då?!” förstår man inte att vårt mål inte endast är könsbalanserade paneler. Det är ett jämställt samhälle där ditt kön inte ska begränsa ditt liv.

I torsdags lyfte Fredrika Bremer Förbundet och Rättviseförmedlingen på en sten som kan tyckas verka oviktig. Vi gav ett förslag till en uppdatering av bokstaveringsalfabetet från 1891. Ett hundraårigt alfabet som många inte ens känner till. Varför ska vi bry oss om det medan kvinnor könsstympas, kvinnor går på knäna i offentlig sektor, minderåriga flickor gifts bort mot sin vilja, aborträtten ifrågasätts, lönerna inte är jämställda. ”Hur fan kan ni lyfta denna fråga av allt det där?!”

Vi gör det inte för att säga att inga av de där andra ojämlikheterna spelar roll. Jag gör det inte för att jag tror att det över en natt kommer att förändra min mammas trasiga kropp på grund av ett tufft arbetsliv som undersköterska.

Vi gör det för att vårt språk spelar roll för allas vår uppfattning om världen. Och om vem som är viktig. Om vi inte får synliggöras som människor, hur ska vi då kunna få ta plats? Det gäller överallt. I skolan, på mötet, i offentliga rummet, på arbetsplatsen. Och i vårt språk.

Rättviseförmedlingens slutmål har aldrig varit ett inkluderande bokstaveringsalfabet. Vårt slutmål, vad vi än gör, är ett jämlikt samhälle där fler får plats. På vägen dit kommer alla vi behöva hjälpas åt att vända på alla möjliga stenar. Från lönefrågan till frågan om representation. Just den sistnämnda är den som Rättviseförmedlingen jobbar med.

Det är alltid enklare att stå vid sidan om och skrika att vi är dumma i huvudet (tack alla som ringt mina kollegor med denna konstruktiva feedback senaste veckan). Men Rättviseförmedlingen kommer inte sluta uppmärksamma skeva normer i olika sammanhang.

Brinner du för andra frågor så är det bara att engagera dig och ta tag i just dem.

/ Seher Yilmaz, ordförande för Rättviseförmedlingen