Klart att alla ska få vara ”vi”

Publicerad 23 december 2016

Att bli utpekad till att inte tillhöra det som är ”vi” i ett samhälle kan göras på subtila sätt. Som när jag en sommar när jag var liten fick för mig att vattna det ännu taniga körsbärsträdet utanför vår lägenhet och gårdens arga gubbe läxade upp mig genom att säga ”sådär håller vi inte på i Sverige”. Eller läraren på mellanstadiet som fick nog när jag inte lydde i klassrummet och skrikandes undrade om jag inte fattade ren svenska.

När jag var barn förstod jag inte vad det kunde betyda att man lade till de små orden i dessa uppmaningar. Men ju äldre jag blev, desto mer uppenbart blev det att jag inte alltid ansågs vara en del av Sveriges ”vi”. Jag kände allt tydligare att jag skulle behöva kämpa lite mer för att kunna ta mig fram. Min arbetarklassbakgrund med få kulturella referenser och möjligheter, mina föräldrar som inte kunde erbjuda mig ett nätverk som kunde hjälpa till med lägenhet eller jobb, mitt svarta hår, mitt svåruttalade namn, att jag är kvinna. Allt det där stod emot mig.

Idag har jag lärt mig att det inte bara är en känsla av obalans som jag bar omkring på. Det är fakta att alla i Sverige inte har lika möjligheter. IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) visade under hösten att arbetsförmedlare förknippar personer som har ett stereotypt svenskt utseende med positiva egenskaper såsom ”ordentlig” och ”ambitiös”. Att kvinnor och män bedöms olika finns det en rad studier på. Exempelvis har man sett att en text bedöms på två helt olika sätt beroende på om samma text skrivs under med ett mansnamn eller ett kvinnonamn. Det handlar inte om magkänsla, det handlar om fakta som vi inte kan bortse från.

Jag har haft möjligheten att göra en klassresa. När jag växte upp trodde jag aldrig att jag skulle kunna få det liv jag har idag. På en solsemester i våras sträckläste jag Duraid Al-Khamisis bok Regnet luktar inte här. Den påminde mig återigen om mina nya privilegier och hur hårt jag kämpat för att ta mig dit där jag är idag. Samtidigt förklarade den på så många sätt varför jag tycker att det vi gör på Rättviseförmedlingen är så viktigt:

”Ungdomarna i Husby växte upp utan att känna igen sig i skolböcker, tv-program, tidningar. Många hade sina familjerötter i länder med en rik historia. Men ingenting av detta gick att läsa om i skolböckerna. Hur skulle de känna sig värdefulla?”

Representation spelar roll. Det är inte hela lösningen, men det är en viktig del av den. Därför granskar vi vilka som får höras i svenska nyheter. Årets Rättvisaren visar att endast 3 av 10 som får uttala sig är kvinnor, och trots att var femte svensk har utomnordisk bakgrund får vi knappt uttala oss 1 av 10 gånger i media. Det här är en bild av verkligheten som inte är sann. När vi gång på gång blir serverade brottstycken av verkligheten, kommer vår bild av verkligheten till slut bli skev.

Det är viktigare än någonsin att vi tillsammans står emot det ”vi” och ”dom”-tänkande som just nu påverkar hela vårt samhälle. Då spelar det roll vilka som får ta plats i media, på våra arbetsplatser och på alla andra ställen – och vilka som ofta glöms bort. Vi på Rättviseförmedlingen kommer 2017 fortsätta arbeta för att sådant som vår bakgrund, kön, funktionsvariation, uppväxt eller var i Sverige vi bor inte ska spela roll för vilka möjligheter vi har. Så att alla har möjlighet att känna att de tillhör samhällets ”vi”.

Gott nytt 2017 önskar alla vi på Rättviseförmedlingen er.

Seher Yilmaz, Ordförande