Det anstår oss icke att göra oss mindre än vi är

Publicerad 22 december 2017

Under ett utvecklingssamtal på lågstadiet förklarade min lärare för mina föräldrar att jag var alldeles för stökig och kaxig i klassrummet. Det var första, men inte sista, gången jag fick höra det. När jag var 18 år fick jag höra att jag uppfattades som arg av medlemmarna i organisationen jag då engagerade mig i. På en av mina tidigare arbetsplatser sades det att min attityd hade gjort att jag fått jobbet, men att de nu tyckte den var svårhanterlig.

Jag tonade länge ner mig själv. Jag började le när jag pratade för att inte upplevas som så skrämmande och inledde mina meningar med att säga ”jag tror…” för att inte verka orimligt självsäker. Jag gjorde mig själv mindre.

Så slog det mig att det som sades till mig aldrig skulle ha sagts till en man. Det störde mig att jag inte genomskådat det tidigare. Vi vet ju att kvinnors prestation bedöms som sämre än mäns, oavsett om det är när vi letar investeringar, söker jobb eller skriver texter. Vår årliga medieanalys Rättvisaren visade återigen att kvinnor inte heller anses vara lämpade att ta plats i media, varför skulle annars 7 av 10 som uttalar sig fortfarande vara män?

Men under året har något hänt. #metoo har dels visat att kvinnor trakasseras och sexualiseras, dels att vi marginaliseras, osynliggörs och dämpas på våra arbetsplatser. Alla berättelser som framkommit är hemska. Samtidigt har de visat att jag inte är ensam. Jag är inte ensam om att ha gjort mig själv mindre än vad jag är, och det är inte mitt fel att jag tvingats göra mig själv mindre. Det är ojämställdhetens och strukturernas fel.

Jag vill gärna tro att det här är början på en större förändring där vi synar fler maktordningar än den som utgörs av våra kön. Att jag är kvinna påverkar i allra högsta grad min plats i samhället. Men det gör också det faktum att jag inte uppfattas som svensk, att jag är uppvuxen i ett arbetarklasshem bland miljonprogramshus med lågutbildade föräldrar. Upplevelsen av att anses vara lite väl hetlevrad delar jag med många andra som har sina rötter utanför Europas gränser. Den bygger ju delvis på en rasistisk bild av ”den andre”.

De upprop som har följt #metoo har visat att makten går att förändra när vi är många som gör något tillsammans. Det är också vad vi gör på Rättviseförmedlingen. Vår rörelse ruckar på vilka som får ta plats ur flera perspektiv och vi gör det tillsammans. Jag sträcker på mig, gör mig lite större och känner mig stolt för att vi förändrar hur makt ser ut i Sverige.

Gott nytt 2018 önskar alla vi på Rättviseförmedlingen er.
Seher Yilmaz, Ordförande