Hej Christer Modig, Stefan Halvardsson, Uffe Kullberg och Robert Aschberg,


Jag ville hjälpa er att göra en bättre radiokanal, för fler lyssnare. Jag var intresserad av att motbevisa alla dom som tror att kön avgör vem som är lämpad för vad. Jag ville praktiskt visa att de där stereotypa föreställningarna om kvinnor och män som folk dras med är förlegade, att vi behöver gå vidare och att vi förmodligen måste hjälpas åt en del för att komma någonvart. Jag ville bevisa att mångfald och jämlikhet inte är något som kvinnor vinner på – det är något alla vinner på.

Jag gjorde det först genom att tillsammans med 25 000 rättviseförmedlare skicka er en lista på förslag till radiopratare.

Ni sa att ni ville ha folk som vågade “ta ställning”, eller var det “ta steget”? Jag gjorde båda genom att gästa Roberts program, och utan en sekunds betänktetid tacka JA till att hålla i 2 timmars direktsänd radio, ett helt eget program med ett eget format, 25 timmar senare. Helt utan erfarenhet. Det kändes skitläskigt, spännande, men framför allt: jävligt viktigt. För oss alla. För mig, för er, för lyssnarna.

Jag genomförde programmet, alldeles gratis för er (men med ett PR-värde som förmodligen översteg det ni själva lyckades åstadkomma vid lanseringen – ni såg DN, Dagens Media, Expressen, Nya Vågen i P1?). Gästerna var tv-kändisar, artister och berömda politiker. Vi rördes till tårar av telefonsamtal och presenterade scoop samt hade en telefon som ringde oavbrutet. Twitter och Facebook dignade av folk som ville höra mer, och Expressen radioblogg – och många andra – hyllade. Några av era egna anställda sa att det var Radio1s bästa program hittills.

Jag gjorde det för er, för att jag ville hjälpa er att visa att det inte krävs kuk för att göra radio.

Igår föreslog jag att ni skulle ge mig ett anbud på att fortsätta köra 10 program. Inte för att jag vill bli radiopratare – det har aldrig varit min ambition – utan för att det här skulle bli något annat än en tillfällig, desperat krislösning för er. För att jag inte ville vara ett provisoriskt alibi. För att vi tillsammans skulle kunna göra något coolt. Programchef Stefan sa att han skulle lyssna på programmet och återkomma under morgondagen. Ännu har jag inte hört något.

Istället slår jag på Radio1 och hör om porrskådisar som ska berätta hur deras trosor tas av, jag hör att män som använder hudkräm är töntar och att programmet imorgon ska gästas av Pär Ström, den största kvacksalvaren på jämställdhetsområdet i mannaminne. Allt sånt där är trams som jag garvar åt och stänger av, i vanliga fall. Men inte prick idag. Och sen hör jag dig, Robban, glatt berätta att ni nu värvat ytterligare en programprofil: Adam Alsing.

Jag vill med det här brevet säga följande: jag har gjort vad jag kunnat och det är jag oändligt stolt över. Mer än så vill jag inte göra, hos er. (Men jag tänker fortsätta göra det på precis alla andra ställen). För nej, jag vill faktiskt inte vara med i er kanal, även om jag får.

Jag kan inte säga lycka till med Radio1, för jag menar det inte.
Men till er fyra säger jag innerligt tack. Ni har varit väldigt snälla och modiga.

Varma hälsningar,
Lina Thomsgård
RÄTTVISEFÖRMEDLINGEN

PS. Ge Ina det program hon vill ha nu. Hon är grym.